Brev Från Anstalten

Brev 37

2011-10-19T04:19:00.001-07:00

Jaså, Kamrat C, det var så du menade. Jag tror att jagförstår någotsånär. Matransonen har absolut minskat, drastiskt dessutom. Jagkommer att svälta till dötts här, min kroppsmassa har klart och tydligtminskat. När jag i morse bad om att få väga mig nekade de snabbt. Hemskt enligtmig. Är du säker på att de inte dragit ner på din matranson också, Kamrat C?Risken finns ju dock att de bara är ute efter att plåga mig eller kanskemisstänker de att jag har kontakt med dig. De kanske vill få tydliga bevis ochdärför kanske de tänker att jag måste ta upp att jag vet att jag får mindre matoch på så sätt avslöja mig?

Eller inte.

Randiga hälsningar Kamrat N.

Brev 36

2011-10-19T04:18:00.003-07:00

Mindre mat? Snarare har jag nog fått mer, tyckernämligen att min kroppsmassa har ökat en aning sedan förra månaden. Jag hoppasverkligen inte att de har dragit ner på mat ransonerna, vad ska man då levaför/på? På är väl kanske det som spelar mest roll då man lever för friheten.Tanken att det är jag som målar ditt liv är inte omöjlig alls, bara möjligfaktiskt. Dock finns det ju risk att du målar mitt, ja, kanske målar vivarandras.

Tyvärr så missuppfattade du nog min tankegång. Det finnsinga missfoster. Ingen kan då heller kallas missfoster. Men vi finns, hoppasoch tror jag.

Mvh. Kamrat C.

Brev 35

2011-10-19T04:18:00.001-07:00

Jagmålar inte livet, mitt liv målas som om det var någon annan som målade det.Kanske är det du, du kanske förövrigt är mitt alter ego, som målar det tillmig. Och jag måste erkänna att den tanken du just skickade till mig varbedårande genial kära vän. Att det inte finns missfoster är sant och det ärdärför vi inte finns. Eller vad menade du?

Du har inte märkt att vi får mindre mat förresten?

Kamrat N.

Brev 34

2011-10-11T04:34:00.003-07:00

KamratN!

Hur jagmålar livet?

Jagmålar det som ett typ. Kanske skulle jag istället säga att jag syr livet somett tyg. Tyger har då förstås en extremt stor sömsmån. Sömsmånen är till föratt jag ska kunna utvecklas och för att jag ska kunna sticka ut med de sakersom andra inte kan sticka ut med. Det finns oftast inte sömsmån, eller enväldigt liten sömsmån på ”normala” människor.

Har jagförresten tagit upp att jag inte litar på att det finns sjukdomar. Vare sig avpsykiskt eller fysiskt slag.

Låt ossta ett exempel: Det föds en flicka som får diagnosen Manodepressiv. Men vem ärdet som bestämmer det normala?

Hur kanman veta vad som är normalt och vem är det som då bestämmer att den här flickanär misslyckad på det sättet att hon inte är precis som genomsnittet?

Varförär det inte så att cancer är en speciell ”livsstil” som vissa får ta del av?

Alltsåhar jag kommit fram till at det inte finns några sjukdomar alls. Därför bordevi slippa att sitta här!

Hurmålar du livet, Kamrat N?

Mvh.Kamrat C.

Brev 33

2011-10-11T04:34:00.001-07:00

KäraKamrat C! Att du inte har åstadkommit något i ditt liv är bullshit (om jag fåruttrycka mig så). Du har lätt blivit min förebild med din speciella livssyn ochdin specifika förmåga att uppehålla mig vid liv. Det är inte många i vår tid ochålder som har räddat en annan människas liv. Det har du gjort och du har därmedgjort något som är mycket betydelsefullt. Dessutom har du ju skrivit en självbiografi(om jag inte minns fel).

För attinte tala om den geniala planen som du skulle genomföra (men då hindrades attgenomföra). Allt i det liv, och i alla andras, verkar ha en mening… trots allt.

Det glädermig att du tackar eller något.

Hurmålar du livet?

Din kärevän, Kamrat N.

Brev 32

2011-10-11T04:33:00.002-07:00

Tack för fotona och skivan, som jag nu skickar tillbaka. De var till stor glädje för mig och jag hoppas att jag på något sätt ska kunna återgälda dig. Du får komma med förslag på hur detta skulle kunna gå till. Har du förresten pratat med någon fångvaktare och frågat om du får ha en eller annan utställning. Det skulle säkert dra en massa folk och så vidare. Frågan är bara om de vill ha en masa folk här. Det får vi gräva vidare i sedan. Jag känner att jag börjar närma mig medelålders och jag har inte gjort något av mitt liv än, detta kanske kan kallas personlig skandal eller något i den stilen. Jag kan faktiskt känna när jag läser böcker och tidningar att alla andra har gjort något fantastiskt innan de har fyllt fyrtio. Alla har levt sina liv till fyllo och är i princip färdig levda när de är på väg mot medelåldern. Detta kanske handlar om vår tid, men jag kan få ångest när jag tänker på mitt innehålls tomma liv som jag i princip tillbringat på ett sinnes sjukhus. Dock har jag fått chansen att brevväxla med dig och det är en sak som betytt väldigt mycket för mig. Jag ska nu besvara dina frågor. Jag har haft tankar på att ta mitt liv, men jag har aldrig tänkt att jag verkligen skulle göra det. Det har mesta varit under vrede och under depression. Hoppas du nöjer dem med svaren. Förresten skulle jag inte vilja skiljas från min fru och mitt barn. Det hade varit ohyggligt, inte minst mot dem.

Med Vänliga Hälsningar Kamrat C.

Strikt, Ålder

2011-10-11T04:33:00.000-07:00

Här är en bild som heter "Strikt".

Och den här heter "Ålder".

Brev 31

2011-10-11T04:32:00.001-07:00

Här kommer fotona och jag hoppas att du uppskattar både dem och skivan! Jag vet inte riktigt vad du tycker om bilderna men hoppas att du tycker att de är helt okej i alla fall. Skivan kan du väl skicka tillbaka med kommande eller nästa brev? Det där med värre saker än att dö pendlar nog från person till person som du sa. Själv är jag nog den typen av person som inte tycker att dö skulle vara det värsta. Det kanske låter deppigt, men jag ser faktiskt ingen större glädje i att leva mer än i sådana små saker som musik, konst och kanske ibland för en och annan vän. Jag tror, är faktiskt nästan helt säker, på att jag kommer att dö ung. Ung, då menar jag innan jag firat min fyrtiofem års dag. Inte för att man blir gammal vid fyrtiofem, utan mer för att det är där medelålders börjar för mig. Tjugosju är annars en ålder jag skulle kunna tänka mig att dö vid, som många av mina favorit artister har gjort. I sådana fall är det knappt tre år kvar att leva för mig. Jag får väl leva på lite extra de kommande tre åren då då. Förresten kommer jag nog inte ut härifrån så länge jag lever, det blir nog min död som befriar mig. Sorgligt men sant, för mig är det skönt att döden äntligen får befria mig. Har du, Kamrat C, aldrig haft tankar på att ta ditt liv? Vad beror det på i sådana fall?

/Kamrat N.

Brev 30

2011-10-11T04:31:00.003-07:00

Det kommer bli en fröjd att få låna din skiva, jag ska genast lyssna igenom den. Dina foton kommer med nästa brev då eller? Även det kommer att bli en fröjd.

Frågan är om det verkligen finns värre saker i livet än att dö? Det kanske beror på vem man är, pendlar alltså från person till person.

Du kanske tycker att det finns värre saker i livet än att dö (om det nu tillhör livet). Detta är en gissning eftersom, förlåt att jag tar upp det, du har försökt ta livet av dig. Alltså måste det funnits något som var värre än att dö för dig. Frågan är bara, vad var det som var värre än döden?

Själv har jag extrem dödsångest. För mig finns det inget värre än att dö eller att någon i min omgivning skulle dö. Dock är jag egoists och är mer rädd för att dö själv än för att någon annan ska dö. Jag tror att jag är rädd för det som jag inte vet något om, det som ingen vet något om. Jag var tillexempel helt makalöst rädd då jag skulle hit. Det var jag eftersom jag inte hade någon aning om vad det var för ställe, hur det var, om jag skulle få ha kontakt med någon, om jag skulle få en cellkamrat, om jag skulle få läsa och skriva, om jag skulle dö här och så vidare. Det ända jag visste var att jag skulle tillbringa minst fem år på det här stället.

Det första frågorna som slog mig var dock om man fick ett eget badrum och om det var god mat.

Kanske låter lite underligt, men jag tänkte först att jag inte skulle sitta här så länge ändå. Jag trodde att de skulle komma på att jag inte var sjuk alls, att allt bara var ett misstag. Det tog dock ett år innan jag släppte tanken och alla förhoppningar på att de skulle släppa mig.

Fast jag väntar än. M.V.H. Kamrat C.

Brev 29

2011-10-11T04:31:00.001-07:00

“Never knew there was worse things than dying”. 

Folk tror nog inte att det finns något värre än att dö.

Jag bad om en CD-spelare jag också, de blev lite förbryllade och sa att killen i cellen bredvid just hade bett om en också. Jag fick i alla fall en och de kom precis med ett par skivor som jag haft som önskemål. Det var bland andra en ”The Pogues” skiva “Rum, Sodomy and the Lash”. På den finns det en låt som heter ”WaltzingMathilda”. Kanske en av världshistoriens vackraste låt. Hur kan man skriva en sådan text, hur kan man få till den på detta perfekta sätt. Du borde höra den, synd att det är ljudisolerat, men jag skulle ju kunna låna ut skivan till dig. Jag skickar den med brevet så får du säga vad du tycker om den.

Tack för berömmet Kamrat C, det värmer mig att du skulle kunna tänka dig något i den stilen på om slaget. Jag skulle kanske kunna skicka med några foton nästa gång.

Om du undrar hur jag får fram fotona så lätt så råkar det vara för att det är en kamera som skriver ut dem omedelbart efter tagning. Hoppas du gillar även dem andra, kom gärna med kritik förresten.

/Kamrat N.

Brev 28

2011-10-11T04:30:00.003-07:00

Det är hemskt att du lever med din ständiga depression. Men vissa gör det medan andra inte gör det, livets lott kallas det väl. Förresten, jag glömde att berömma din bild och den var mycket vacker. Kan tänka mig att ha något i stil med den på framsidan av min självbiografi.

Tänk när vi är fria och sitter och tänker tillbaka på den tiden som vi tillbringat här. Kommer vi då gråta, skratta eller förundras över att vi överlevde? Förutsatt att vi då överlever tiden här. Kanske kommer vi inte ens ha tid att tänka tillbaka på den, kanske kommer det vara det ända vi gör.

Det finns ju också en sak som skrämmer mig, en sak jag får för mig kommer att inträffa. Det är att jag kommer få en mycket stark längtan att åka tillbaka, en ”hemlängtan” till det ställe jag tillbringat en stor del av mitt liv i. Kanske är förhållandena inte något vidare där ute, de kanske rentav är mycket bättre här, vad gör man då? Man kommer ju inte vilja åka tillbaka för att sitta här i ytterligare tio år men man kommer kanske ändå vilja tillbaka men bara tillfälligt.

Kanske inte värt att tänka på, Kamrat N, men kanske ändå. M.V.H. Kamrat C.

Brev 27

2011-10-11T04:30:00.001-07:00

Jag föreslår att vi fortsätter att skriva brev i hemlighet, skulle vi bli flyttade kommer vi nämligen inte att kunna skriva fler brev. Får jag inga mer brev kommer jag att avlida av tristess.

Jag kan också ibland sakna sena höstkvällar, men vad jag gjorde på dem minns jag inte. Det var säkert inte något av större vikt.

Jag tror inte att jag egentligen saknar något eller någon från mitt liv innan det här. Det skulle då vara friheten, eller snarare makten att kunna göra vad man ville. Annars har jag nog allt jag känner att jag behöver för att leva här. Det kanske låter konstigt, det kanske låter som om jag är lycklig här. Men nej, jag är inte lycklig här. Jag skulle inte heller vara lycklig om jag blev fri, för fri kommer jag aldrig bli och inte lycklig heller.

/ Kamrat N.

Brev 26

2011-10-11T04:29:00.003-07:00

Är det bara jag som tycker att våra tankar smälter ihop mer och mer? Det kan nästan kännas onödigt att skriva brev till varandra då man i princip redan vet vad svaret kommer att vara. Känns som om vi borde diskutera saker där vi skulle kunna ha olika åsikter. Annars finns det en stor risk, en risk att vi bli uttråkade. Förresten har jag läst att de flesta psykopater blir lätt uttråkade i andras sällskap. De kan dock sitta läge för sig själva och fantisera ihop saker, men störs ofta av andra. Jag föreslår att vi har en diskussion om något som vi känner lite olika för. Dock vet jag inget du känner annorlunda för än jag.

Jag har förresten fått en cd-spelare i min cell,och även ett par skivor. Jag har nämligen haft det som önskemål ända sedan förra sensommaren.

Jag kan förresten tycka att det inte är så hemligt med våra brev längre, vad skulle hända om de upptäckte oss?

Kanske skulle de förflytta oss till andra rum, eller så skulle de låta det vara eftersom det kanske bara är jag som brevväxlar med mitt andra jag.

Jag saknar de vemodiga höstkvällarna i september och oktober då jag och min fru drack te och lyssnade på klassisk musik. Brahms, Bach, Vivaldi och när jag senare på kvällen läste Agatha Christie för att få in den gammalmodiga spänningen som hon beskriver på det mest ultimata sätt som en människa kan beskriva något.

Jag saknar allt detta så att det värker och någonstans inuti i mig vet jag att jag aldrig kommer att få återuppleva dessa höst kvällar. Aldrig någonsin, varför vet jag inte. Kanske för att min fru inte längre vill leva med mig, kanske för att jag aldrig kommer härifrån, kanske för att alla sena höstkvällar i framtiden kommer vara fyllda med stress, kanske för att jag inte kan återuppliva känslan eller kanske för att det aldrig har funnit. Man kan ju inte återuppleva något som aldrig är upplevt.

M.V.H. Kamrat C.

Brev 25

2011-10-11T04:29:00.001-07:00

Jag känner samma som du. Jag ser samma som du. Jag förstår vad du ser och känner. Jag har också funderat över om du bara är en illusion som mitt vansinne har skapat. Är du kanske bara ett andra jag som jag har skapat i extrem ensamhet. En andra sida av mig,som har mina egenskaper och mina tankar. Men som är du. Kanske skulle jag säga att du inte finns på riktigt. Jag vet inte om jag tror på dig eller inte. Har jag kanske bara suttit här en alldeles för lång tid? Eller har jag bara dig som ett tidsfördriv? Jag har länge misstänkt att du är min högra hjärnhalva som har flyttat. Hur stor är egentligen chansen att vi skulle lyckas få brev genom en ventil och sedan lyckas vara så likasinnade. Tänk att du finns. Du kanske tycker det här låter rörigt, men jag tycker faktiskt att jag förstod din dikt som så att du var rädd för att jag var ditt andra jag. De jaget som spelar ett spratt med dig. Vi båda är sinnessjuka men hävdar att vi inte är det. Detta på grund av att vi är säkra på att våra hjärnor fungerar till fullo. Men varför litar vi på att den som sitter i rummet intill är frisk och framförallt varför litar vi på oss själva? Om jag var jag, skulle jag inte lita på ett ord jag sa eller tänkte. Men har man något val? Kan man välja att inte lita på sig själv? /Kamrat N.

Brev 24

2011-10-11T04:28:00.003-07:00

Jag känner samma som du. Jag ser samma som du. Jag förstår vad du ser och känner. Jag har också funderat över om du bara är en illusion som mitt vansinne har skapat. Är du kanske bara ett andra jag som jag har skapat i extrem ensamhet. En andra sida av mig,som har mina egenskaper och mina tankar. Men som är du. Kanske skulle jag säga att du inte finns på riktigt. Jag vet inte om jag tror på dig eller inte. Har jag kanske bara suttit här en alldeles för lång tid? Eller har jag bara dig som ett tidsfördriv? Jag har länge misstänkt att du är min högra hjärnhalva som har flyttat. Hur stor är egentligen chansen att vi skulle lyckas få brev genom en ventil och sedan lyckas vara så likasinnade. Tänk att du finns. Du kanske tycker det här låter rörigt, men jag tycker faktiskt att jag förstod din dikt som så att du var rädd för att jag var ditt andra jag. De jaget som spelar ett spratt med dig. Vi båda är sinnessjuka men hävdar att vi inte är det. Detta på grund av att vi är säkra på att våra hjärnor fungerar till fullo. Men varför litar vi på att den som sitter i rummet intill är frisk och framförallt varför litar vi på oss själva? Om jag var jag, skulle jag inte lita på ett ord jag sa eller tänkte. Men har man något val? Kan man välja att inte lita på sig själv? /Kamrat N.

Brev 23

2011-10-11T04:28:00.001-07:00

Jag känner samma som du. Jag ser samma som du. Jag förstår vad du ser och känner. Jag har också funderat över om du bara är en illusion som mitt vansinne har skapat. Är du kanske bara ett andra jag som jag har skapat i extrem ensamhet. En andra sida av mig,som har mina egenskaper och mina tankar. Men som är du. Kanske skulle jag säga att du inte finns på riktigt. Jag vet inte om jag tror på dig eller inte. Har jag kanske bara suttit här en alldeles för lång tid? Eller har jag bara dig som ett tidsfördriv? Jag har länge misstänkt att du är min högra hjärnhalva som har flyttat. Hur stor är egentligen chansen att vi skulle lyckas få brev genom en ventil och sedan lyckas vara så likasinnade. Tänk att du finns. Du kanske tycker det här låter rörigt, men jag tycker faktiskt att jag förstod din dikt som så att du var rädd för att jag var ditt andra jag. De jaget som spelar ett spratt med dig. Vi båda är sinnessjuka men hävdar att vi inte är det. Detta på grund av att vi är säkra på att våra hjärnor fungerar till fullo. Men varför litar vi på att den som sitter i rummet intill är frisk och framförallt varför litar vi på oss själva? Om jag var jag, skulle jag inte lita på ett ord jag sa eller tänkte. Men har man något val? Kan man välja att inte lita på sig själv? /Kamrat N.

Brev 22

2011-10-11T04:27:00.001-07:00

Kära Kamrat N.

Det glädjer mig verkligen att du fattade tycke och förståelse för min dikt. Jag har förresten länge funderat på att bli poet istället för författare, eller då bådadera som var ditt förslag, men det har aldrig riktigt kommit igång. Inte förrän nu, nu på senare år.

Det är verkligen underligt hur man kan få en sådan bra kontakt med människor som man aldrig har träffat, det känns som om du vore en del av mig nu. Utan dig skulle jag nog inte överleva ”fängelse” vistelsen allt för länge. Du kom till min undsättning, man behöver någon att tala med. Någon att tala med, någon som förstår det man talar om, någon som känner igen situationen till vissa drag eller till fulla drag. Du är en perfekt brevskrivar kamrat, för mig.

Jag ska skriva en liten dikt nu.

Illusion

Börjar undra om du inte är nära

Börjar sakta se att du smälter ihop

Börjar inse att du inte var någon

Börjar förstå att du är en illusion

Jag saktar ner farten och backar bakåt

Jag granskar dig från ett annat håll

Jag skärper synen och går sakta framåt

För att få se dig

För att få se dig som den du är

För att få se dig som den jag är

För att vara den du är

För att vara den vi är

För att vara jag

Dikten är situationen vi är i, eller jag är i. Den handlar om våra brev, mina brev.

M.V.H. Kamrat C.

Kvinnan under och bakom

2011-10-11T04:26:00.000-07:00

Här Kamrat C!

Detta är mitt första foto här i cellen, det föreställer min målning "kvinnan under och bakom". Hon är bakom muren och under paraplyet. Kan man känna sig mer gömd och förtryckt än så?

/ Kamrat N.

Brev 21

2011-10-11T04:21:00.000-07:00

Tack Kamrat C.

Det behövdes ett slut på våra oändliga rymningsplaner. Vi kommer ändå aldrig att rymma härifrån under vår livstid (inte under någon annans livstid heller). Jag måste säga att jag känner igen mig i dikten, den var lite så kallat kubformad. Jag känner mig som en kub, en mager kub. Vi lever faktiskt i osynliga kuber, vi som lever på sinnessjukhus. Även om rummen är ljusa och klara, lite stela och kalla dock, så finns det inget som hindrar oss från att inte leva i en kub.

Du borde kanske istället, eller både de och ge ut din självbiografi, ge ut en diktsamling med namnet ”Tankar från en sinnessjuk kub”.

Jag är ingen vidare poet, och varje gång jag skriver dikter låter det som barnverser, så jag tror inte att det är någon idé att föreslå för mig att diktskrivande är ett bra tidsfördriv eller komihågsätt. Jag däremot målar för att minnas, minnas de minnen jag har haft en gång och även minnas de minnen jag kommer ha härifrån.

Så kanske, om jag mot förmodan skulle få tillgång till en kamera, skulle jag kunna fota någon av mina målningar.

Jag vill förresten höra, eller läsa snarare, fler av dina dikter Kamrat C.

Från en (vad de tror) sinnessjuk kamrat. Kamrat N.

Brev 20

2011-10-11T04:20:00.002-07:00

Käre Kamrat N.

Jag har förstående för att du inte vill offra din frihet för berömmelse och beundran, men hur otroligt hade det inte varit att bli beundrad och kanske till på köpet avgudad av sina medmänniskor? Jag skulle gärna fly med dig, men vi kommer inte att lyckas hålla oss gömda i evigheter. Jag vill åtminstone inte hålla mig gömd i resten av mitt liv, då skulle jag lika gärna kunna sitta här. Jag tycker att vi ska vänta med rymningsplaner tillsvidare och i stället bara brevväxla som vanliga vänner, eftersom jag tycker att vår diskussion om flyktplaner bara har fört oss längre ifrån varandra. Dessutom tycker jag att vi har tappat förståelsen för varandra och det kanske inte är det bästa som kan hända då vi bara har varandra. Jag bestämmer här med att alla våra rymningsplaner (så vida det inte plötsligt kommer en briljant idé med vinden) är helt och fullt nerlagda tillsvidare.

Istället kan vi väl prata lite om vårt liv och våra tankar.

En dikt som jag skrev härom dagen:

Mitt liv i kubik

Jag har tankar som trycker

Men de får stanna här, inom den gräns jag har fått

Mina minen rycker

Men de kan inte återupplevas, för jag är ensam här

Mina tankar och minnen

är i kubik

Jag är instängd, levande begravd, tillsammans med andra, men uppdelat

Jag tänker och lever och minns och finns

i kubik

mitt liv i kubik

mitt liv som levande lik

För att minnas när jag kommer härifrån skriver jag dikter för att uttrycka mina känslor. Kanske ett förslag, om du vill och kan?

M.V.H. Kamrat C.

Brev 19

2011-10-11T04:20:00.000-07:00

Du och jag, Kamrat C, tänker nog för det mesta likadant.

Men! På en punkt, punkt tre, så tänker vi aningen olika. Jag kommer citera punkten här, eftersom du antagligen inte kommer ihåg vad du skrev.

”Jag måste medge att du har rätt på även denna punkt. Självfallet skulle vi bli fast som upprorsmakare, ja. Men å andra sidan är det något jag är villig att bli. Vi kommer att betraktas som hjältar efter att min självbiografi har kommit ut. Vi kanske kommer att dö i fångenskap, men vi kommer att bli ihåg komna som hjältar! Det skulle jag lugnt kunna offra min frihet för!”

Jag vill bara påpeka att jag inte är villig att offra min frihet för att bli ihågkommen som någon slags sinnessjuk hjälte. Eftersom vi redan lever i en sinnessjuk värld med bara sinnessjuka människor är jag inte på humör att vara en hjälte för detta sinnessjuka folk. Risken finns ju även att din bok inte blir utgiven och varför ska man då offra sin frihet? Dessutom känner jag inget större sug på att leva i andras minnen efter min död, jag skulle gärna (om jag inte hade haft den förbaskade dödslängtan jag har ibland) leva mitt liv nu.

Berömmet var så lite så, förresten så tror jag att vi ska vänta med flykten ett tag. Vem vet, ”skötarna” kanske ger oss ”permission” eller kanske bara ett ypperligt tillfälle att fly.

Hoppas du inte tar illa upp Kamrat C. / Kamrat N.  

Brev 18

2011-10-11T04:19:00.003-07:00

Okej Kamrat N! Du har kanske rätt, inte skulle jag vilja rymma med sinnessjuka människor. Inte skulle jag heller vilja utsätta samhället för denna fara heller. Jag svarar i tur och ordning på dina svar så får du se hur jag tänker.

Ett: Du har så rätt så. Lyckas man inte första gången är det kört, ja mer än kört. Dessutom får man nog en aningen längre tid att sitta inne på.

Två: Man tackar och bugar för berömmet.

Tre: Jag måste medge att du har rätt på även denna punkt. Självfallet skulle vi bli fast som upprorsmakare, ja. Men å andra sidan är det något jag är villig att bli. Vi kommer att betraktas som hjältar efter att min självbiografi har kommit ut. Vi kanske kommer att dö i fångenskap, men vi kommer att bli ihåg komna som hjältar! Det skulle jag lugnt kunna offra min frihet för!

Fyra: Jo, jag misstänker att de kommer att se det, om inte bättre än vad vi andra skulle.

Fem: Ingen kommentar.

Jag är villig att hoppa planen om att befria hela avdelningen och istället fly stället med endast din hjälp. Jag väntar spänt på svar.

M.V.H. Kamrat C.

Brev 17

2011-10-11T04:19:00.001-07:00

Okej jag ska tycka till om de olika punkterna. De behöver nämligen finslipas, i alla fall vissa av dem.

Ett: Jag tror att det skulle skickas ner en hel del vakter extra om vi gör uppror och misslyckas vi finns det ingen chans att vi skulle lyckas någon annan gång, för de skulle skärpa säkerheten otroligt mycket mer.

Två: Den här var väl bra utvecklad, det skulle alltså kunna fungera.

Tre: Man kan inte ge ut boken så snabbt och vilket förlag skulle ta emot det utan att vi blev avslöjade? Dessutom skulle vi bli fast för uppror eller något i den stilen.

Fyra: Tror du inte”skötarna” kommer att se det förr eller senare?

Fem: Ingen kommentar på grund av att punkten inte finns kvar längre.

Jag tycker fortfarande att planen är aningen skev och oklar. Dessutom kan det vara svårt att verkligen tajma och se till att alla förstår budskapet rätt. En annan sak är om vi verkligen skulle vilja att alla från avdelningen flydde. Det kan ju faktiskt finnas de som är psykiskt sjuka på riktigt här. Jag tvivlar på att alla är helt friska här, större delen är nog sjuka och dem skulle jag verkligen inte vilja fly tillsammans med. Då skulle vi dessutom sätta hela samhället i mycket stor fara! Det är något som krävs att tänka på, och dessutom vill jag nog rymma med bara några få. Det skulle vara mycket smidigare och vi skulle inte bli upptäckta lika lätt.

Tänk till och gör en plan för bara oss två. / Kamrat N.

Brev 16

2011-10-11T04:18:00.003-07:00

Jag ser nu mina brister i planen, tur att du finns Kamrat N. Jag ska nu komma med bättre idéer på punkterna, de kommer i din ordning.

Ett: Det är ett tjugotal på den här avdelningen och jag tror att vi är ett åttiotal så vi skulle kunna anfalla de där tjugo och sedan med deras nycklar befria de som inte har gjort sig fria.

Två: Det finns bara två storlekar och jag har fått den stor en gång och den lilla en gång, så jo. Det kommer att röra sig i hela kretsen.

Tre: Vi ger snabbt ut boken och sedan kommer folk att förstå hur hemskt det är och att jag och du inte är sjuka. Då kommer vi alltså slippa fängelse eller annat straff.

Fyra: Vi skriver istället direkt på byxorna med spritpenna. Jag tror att alla har spritpennor eftersom det ingår i rit och skriv sättet som alla har i sina celler.

Fem: Detta kommer då inte vara ett problem.

Lite bättre nu va? Hör av dig om fler brister i planen, Kamrat N. Det är förresten ett nöje att arbeta med dig.

M.V.H. Kamrat C.

Brev 15

2011-10-11T04:18:00.001-07:00

Hej Kamrat C.

Jag tycker att din plan var bra till en början men att det var lite ogenomtänkt.

Ett: Det är ju bara ett par ”skötare” som delar ut mat, det görs dessutom i omgångar och därför funkar inte planen på det sättet.

Två: Jag tror att det finns flera olika storlekar på kläderna och därför skulle bara budskapet röra sig i en krets. Till exempel bara i kretsen för de som har medium.

Tre: Vi skulle få leva undan gömda och antagligen skulle vi bli hittade. Då skulle vi få extra långt straff.

Fyra: Hur får vi tag i plast till lapparna?

Fem: Klart att de kollar fickorna på byxorna!

Jag tycker att jag hade rätt många bra argument till varför planen skulle finslipas en aning och skulle vara glad om du kanske skulle ta dig tiden och konstruera om den en aning. Jag själv är inget vidare på att konstruera planer. Om du gör en ny plan kan jag berätta bristerna tills den är finslipad. Man blir ju lätt blind på det man gör själv.

Adjö för idag. /Kamrat N.

Brev 14

2011-10-11T04:17:00.001-07:00

Du är briljant min Kamrat!

Jag har en fenomenal idé! Jag är övertygad om att alla inspärrade här själva tänker att de inte är sinnessjuka men att alla andra är det, därför kan det vara svårt att få kontakt med dem. Dock har jag ett sätt.

Du vet de ”uniformer” vi har på oss. Det finns fickor i byxorna och i fickorna skulle vi kunna lägga i små lappar med budskap. Vi lägger lapparna i något slags plast och hoppas att ”skötarna” inte tittar i fickorna när de samlas in för tvättning. Man får ju sällan samma kläder och därför kommer lapparna att hamna hos andra. Vi skriver på lapparna att de ska skriva lappar och skicka vidare så tillslut är de flesta informerade om samma sak. Saken som vi informerar om skulle kunna va att alla ska hoppa på ”skötarna” när de öppnar för att lämna mat. Detta skulle orsaka kaos och förhoppningsvis skulle många lyckas fly, förhoppningsvis skulle vi lyckas fly kamrat N! Detta skulle vara en briljant idé om vi skulle lyckas utföra den.

Jag har förresten inte ändrats alls genom de år jag har tillbringat här. Det pendlar nog mellan vem man är och då vem man var.

Hör av dig om planen Kamrat N. /Kamrat C.

Brev 13

2011-10-11T04:16:00.003-07:00

Ta nu väl vara på den fria tiden och hitta inte på något som skulle föra dig tillbaka för snabbt, Kamrat N. Jag önskar dig all lycka. Det glädjer mig att du vill göra min framsida, och jag skiter i hur dina målningar ser ut, bara de är hyfsat genomtänkta.

M.V.H. Kamrat C.

Brev 12

2011-10-11T04:16:00.001-07:00

Kamrat C!

Det är revolutionerande! Jag ska få en veckas ledighet, dock under uppsikt. Klarar jag det kanske jag får mer och sen kanske jag blir fri. Det är underbart. Har du förhandlat med ”översta skötaren” än? Gör det, du kanske får samma villkor som jag.

Jag skulle gärna vilja göra en framsida till din självbiografi, om du då gillar det jag gör vill säga. Min lycka är gjord, jag kommer bli fri!

Vi ses om en vecka Kamrat C! Med mycket vänliga hälsingar Kamrat N!

Brev 11

2011-10-11T04:15:00.001-07:00

Goddag Kamrat N.

Det var skönt att höra att du inte lidit lika mycket av intagningen sim jag. Det var däremot hemskt att läsa om ditt liv innan psyket. Jag förstår att du ville ta ditt liv och självklart ska jag hjälpa dig med en någorlunda bra ekonomi om vi lyckas fly. Intressant att du vill bli konstnär, känns som om ditt liv har fått dig att förstå att man inte bara ska ta det man får. Själv var jag författare, inte någon etablerad, utan någon större framgång. Men jag vägrade ta något jobb som jag inte ansåg intressant så det blev min fru som jobbade ihop pengarna vi levde på. Jag skrev en bok om en misslyckad psykolog som tog livet av sin mor. Det var inte ett enda förlag som ansåg den intressant eller nyskapande så det blev inget av den. Sedan började jag på en trilogi om psykologi i äktenskapet, den blev inte någon framgång hos förlagen heller. Kort sagt är jag en lika misslyckad och missförstådd författare som du är en misslyckad och missförstådd konstnär. Men vår tid kommer, vi får bara kämpa på.

När jag är fri ska jag ge ut en bok som jag skriver nu. En självbiografi om mitt liv under vistelsen på sinnessjukhuset och det jag gått förlorat medans jag suttit inne. Du kan få göra framsidan om du känner för det.

Nu är det dags för lunch, så jag säger hejdå, Kamrat N. M.V.H. Kamrat C.

Brev 10

2011-10-11T04:14:00.003-07:00

Hej Kamrat C.

Din livshistoria är otroligt tragisk och jag vet inte hur jag ska kunna trösta dig, om det nu går. Mitt liv var inte lyckat innan jag åkte in, vilket kanske in det här fallet är lyckligtvis. Min mamma och pappan sade upp kontakten med mig vi nitton års ålder och mina syskon har inte hört av sig sedan dess heller. Jag kom inte heller in på den utbildningen jag ville och satt i stället hemma och målade (jag sökte till en konstskola). Jag fick aldrig något sålt, min ekonomi rasade då jag inte fick studie bidrag och inte hade något jobb. Jag försökte ta livet av mig tre gånger (jag misslyckades alla gångerna som du kanske förstår) och sista gången blev jag intagen. Kanske var det en räddning, men man blir inte friskare av det här stället. Jag börjar faktiskt tro att jag är aningen sinnessjuk på riktigt, det blir ju inte bättre av det usla sättet man blir behandlad på heller.

Om vi lyckas fly, skulle du då kunna hjälpa mig med att komma igång med någon slags ekonomi? Jag hoppas innerligt att din fru inte glömt dig och att hon inte tror att du är sjuk!

Ha det! /Kamrat N.

Brev 9

2011-10-11T04:14:00.001-07:00

Kamrat N, Kamrat N!

Det du säger är otroligt! Hur lyckades du få tala med ”översta skötaren” som du kallar denne? Jag har försökt i århundraden. Eller snarare sen jag kom hit för fem år sedan. Jag är glad för din skull att din så kallade ”sjukdom” inte är obotlig, att du kommer växa ifrån den. Dina utsikter verkar goda som du säger, så risken att du blir fri är rätt så stor. Man får helt enkelt hoppas på det bästa. Jag får väl för min del kämpa vidare med planen och förhoppningsvis får jag inte förlängt ”straff” eller vad jag nu ska kallad det. Förlängd tid här på psyket helt enkelt. Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera att jag har hamnat på ett sinnessjukhus och att jag av dagens samhälle klassas som farlig och sinnessjuk. Det är egentligen helt befängt, håller du inte med Kamrat N? Jag var för bara ett par år sedan en relativt lycklig man som levde för att få skriva och levde för min fru. Min fru var gravid med vårt första barn när jag blev intagen. Sedan dess har jag inte hört ett ord från dem. Jag har aldrig fått se min son eller dotter, jag vet inte ens om det är en flicka eller en pojke! Fem år gammal är denne nu, min fru har väl fyllt trettiotre vid det här laget och hon skulle inte (om jag känner henne rätt) gifta om sig, men vad ska hon tro om mig egentligen?

Jag hoppas att ditt liv inte har förstörts lika mycket som mitt av intagningen, Kamrat N.

Håll ut! / Kamrat C.

Brev 8

2011-10-11T04:13:00.001-07:00

Jag förstår att du sitter i en svår situation då de med speciella metoder bevisar att du har sinnens rubbningar, som dessutom är livslånga. Jag känner ett stort medlidande, Kamrat C. Jag hoppas att du kommet ut innan du fyller jämt nästa gång. För min del är det nog långt kvar eftersom jag kom in för bara ett drygt halvår sedan. Dock är min sinnessjukdom inte någon obotlig enligt ”skötarna”. Jag kan växa ifrån det destruktiva beteendet allt eftersom jag blir äldre. Men pyroman teorierna är inte något att växa ifrån enligt dem.

Jag talade med ”översta skötaren” i morse och bad dem göra lite noggranna undersökningar vad det gällde de olika bränderna jag hade orsakat.

Rapporten skulle komma inom kort, jag hoppas på imorgon. Eftersom ingen har dött och att skolan brändes ner av anledning, ålderdomshemmet när jag hade sällskap av tre vänner och lägenheten för att ta livet av mig själv så är utsikterna ändå bra enligt mig. Det är bara att hoppas på det bästa.

Jag föreslår att du också talar med ”översta skötaren” för att få en undersökning gjord. Vad jag förstår har du förresten inte bränt upp något alls än utan bara haft skrivna planer på att bränna ner ditt barndomshem. Dessutom har du ju anledning att bränna ner det med tanke på den miljö du växt upp med.

Hoppas vi ses snart, ut i det fria! /Kamrat N.

Brev 7

2011-10-11T04:12:00.001-07:00

Du är inne i en av de bästa åldrarna i ditt liv, Kamrat N. Jag hoppas att du snart slipper ut så att du verkligen kan uppleva din ålder på bästa sätt. Själv har jag passerat den bästa tidsåldern för ett tag sedan. Jag skulle säga att jag halverar din ålder och gångar med tre och adderar med två för att få fram min ålder.

Din tanke att vi blir behandlade som små icke omtyckta barn stämmer till punk och pricka med verkligheten. Det var en perfekt liknelse. Förargligt är väl det minsta man kan säga om sättet vi blir behandlade på. Vet du hur länge du kommer behöva sitta här?

Själv har jag fått en tid på fyra år, tror dock att de kommer förlänga den eftersom jag inte kommer att förändras. Dessutom har de mätt någon sorts hjärnfrekvens på mig och enligt dem är de visar bilderna tydligt att jag har någon slags psykiskt störning i hjärnan. Den psykiska störningen är förresten livslång och frågan är om jag i å fall någonsin får komma ut. Jag har heller ingen aning om hur jag ska bete mig för att verka frisk enligt dem.

Hansson kommer, måste sluta skriva. /Kamrat C.

Brev 6

2011-10-11T04:10:00.003-07:00

Onsdag tror jag, om det nu var tisdag igår.

Trevligt med ditt förstående för mig, Kamrat C.

Jag förstår att du vill hålla inne med fakta om dig själv och planen. Intressant det där med att du har studerat psykologi då du nu sitter inne på ett sinnessjukhus. Jag förstår själv att det var ett misstag att du hamnade här, men det är ändå lite underligt. Jag har funderat på att vi behandlas som djur, eller kanske snarare små (icke omtyckta) barn. Våra ”skötare” pratar högt om oss då vi är i närheten och tror att vi inte förstår. Det är hemskt förargligt att bli behandlad så av sina medmänniskor.

Du hade rätt att jag inte hade tänkt ett steg längre med mitt namn. Jag förstår också att du inte tänker försvara mig om vi skulle bli påkomna. Jag vill därför härmed bli kallad Kamrat N. Det är förresten en alldeles förträfflig idé att vi förgör breven för att slippa misstankar och liknande.

Din ålder hade förresten varit trevlig att veta, du kan ju skriva din ungefärliga ålder. Eller din ålder i en intressant ekvation du just upptäckt för att slippa ytterligare misstankar om vem det kan vara som har skrivit brevet. Själv tycker jag att 72/3 är ett fint tal.

M.V.H. Kamrat N.

Brev 5

2011-10-11T04:10:00.001-07:00

Härmed slutar jag notera tills jag har ett säker datum.

Godmiddag Nigel.

Intressant det där med dina handlingar med eld. Det är inte helt lätt att komma ifrån stämpeln som pyroman och sinnessjuk om man väl har fått den. Jag ser dessutom att vi har samma problem, missförstådda av samhället och klassade som pyromaner och sinnessjuka då våra hjärnor fungerar till fullo. Min plan är föga komplicerad och jag undrar om det kanske inte är bättre att jag håller den för mig själv tillsvidare. Om någon skulle få nyss om den är den helt körd. Den kommer nämligen inte vara kapabel att utföra om jag har mer än en vakt och inte heller om vakten skulle veta vad jag har i tankarna. Den har med psykologi att göra, jag har nämligen studerat psykologi i fyra år och känner mig tämligen säker på det jag kommer att utföra.

Vad C står för skulle jag inte heller vilja avslöja då folk skulle kunna få reda på vem jag är. Frågan är om det är så smart av dig att skriva under med ditt riktiga namn? Nu utgår jag från att du inte har tänkt ett steg längre och inte bryr dig om de skulle få tag på breven. Jag kommer inte ta och försvara dig om vi blir upptäckta. Jag kommer inte att yttra mig om något mer om min personlighet.

Kan du förresten förgöra varje brev strax efter du fått det? Det skulle nämligen öka risken att vi blir upptäckta om vi skulle spara dem.

Tillsvidare får du ha det bra/ Kamrat C.

Brev 4

2011-10-11T04:09:00.000-07:00

Något obestämt datum, tros vara en tisdag.

Goddag Kamrat C.

Jag ser att du delar mitt politiska intresse till fullo. Det är dock inte på grund av mitt politiska intresse jag sitter här, det är på grund av (som du trodde) att jag har haft aningen destruktiva tankar och gjort destruktiva handlingar. Jag hamnade här strax efter att ha försökt ta mitt liv genom att bränna mig inne. Eftersom jag gjorde detta i en hyresrätt ansågs det som en mordbrand och jag blev även påstådd pyroman då jag satt fyr på min skola( i nian) och ett nerlagt äldreboende. De första för att jag blev mobbad och det andra utan vilja att egentligen göra det (det var alltså en olyckshändelse). Eftersom detta var den tredje gången jag satte fyr på något med flit (vad de trodde) ansågs jag vara en pyroman.

Det var alltså anledningen till att jag blev satt på den här avdelningen.

Jag skulle gärna starta en kommunistisk revolution med dig när vi kommer ut. Hade du förresten en plan du ville dela med mig? Skulle vara intressant att se vad du har för några idéer.

Jag ser fram emot nästa brev! /Nigel.

Brev 3

2011-10-11T03:34:00.001-07:00

Dagen efter igår. Hej Nigel. Tack för ditt stöd. Det känns bra att det finns folk som tycker jag verkar ha en hjärna och ett sinne i normalt tillstånd. Du har aldrig talat om för mig vad du sitter här för, men jag gissar att det har med destruktiva eller kanske extremt revolutionära tankar och handlingar att göra. Du verkar vara en litet nedstämd person, eller har jag tytt breven fel? Jag är villig att stötta dig om det har med en kommunistisk revolution att göra då jag delar dina kommunistiska värderingar till viss del. Jag skulle kanske dock säga att jag är mer vänsterpartist än kommunist, kommunist light kanske skulle vara rätt ord. Faktum är att jag tänker bränna ner mitt barndomshem på grund av att jag växte upp i en extrem överklass miljö som jag tycker var avskyvärd. Jag vill därför utplåna minnena av min bardom genom att förgöra stället jag växte upp på. Ha det, tills nästa brev / Kamrat C.

Brev 2

2011-10-11T03:33:00.001-07:00

Samma dag, men på eftermiddagen.

Hej Kamrat.

Jag ser att du inte vill nämna ditt namn och kallar dig därför kamrat. Dock syftar jag inte på någonting som har med kommunismen att göra. Även om jag råkar vara kommunist så brukar jag inte använda ordet kamrat ens till mina kommunistiska vänner.

Jag förstår att du inte är en riktig pyroman, men undrar hur det kommer sig att de inte har gjort närmare efterforskningar när de gäller det du sitter inne för. Eftersom du inte bränner ner saker hej vilt och dessutom, vad jag förstår, inte har hunnit bränna upp ditt barndomshem ännu så ser jag ingen anledning till varför du skulle vara ett hot för samhället.

De där med förhandlingen var något som jag inte heller lyckades med, för mig blev de dock inga baksteg och heller inga framsteg då.

Hoppas du får kvällsmat idag och förhandla inte till dig några mer saker (så vida du inte är säker på att lyckas). M.V.H Nigel.

Brev 1

2011-10-11T03:31:00.001-07:00

Morgonen idag, datum ännu oklart.

Godmorgon Nigel.

Jag sitter i rummet som är stängt och antagligen låst. Jag har inte prövat att öppna dörren än, men det lär inte vara någon idé. Hansson kommer att vakta mig i en tid efter det att jag öppnar om jag öppnar. Då kommer min plan inte kunna sättas i verket på över en månad. Besynnerligt att bli vaktad då man känner sig frisk, inte sant Nigel?

Antagligen är jag inte frisk, men var felet är...det är oklart. Min starka vilja att bränna ner mitt barndomshem kanske skulle klassas som sinnenssjukhet, men jag ser inget konstigt förövrigt. I rapporten förra månaden stod det att jag var pyroman. Måste ha blivit ett misstag då de hittade mina planer på brännandet. Självklart har jag inga tvångstankar att bränna ner fler saker än mitt barndomshem. Dessutom är det ingen idé att förhandla sig till villkorlig frihet i en dag, jag prövade men framstegen var snarare baksteg då jag fick stå över kvällsmaten i går kväll.

Med vänliga hälsningar kamraten i cellen bredvid din.